Numera hajar jag inte längre till när jag handlar på nätet och det första betalningsalternativet är Klarna. Inte heller om jag erbjuds att dela upp betalningen, betala inom 14 dagar, eller köpa först och betala sen. När Klarna nu ska börsnoteras börjar jag fundera på vad det som man skulle kunna kalla för ”Klarnasamhället” har gjort med oss.
Vi har aldrig känt oss så rika utan att egentligen ha pengar. Under pandemin har näthandeln ökat, och en granskning som Aftonbladet gjort visar att våra konsumtionslån skjutit i höjden. I december låg siffrorna för hur mycket vi belånar oss på 260 miljarder kronor. Samtidigt har Klarnas kunder en halv miljard i skulder hos Kronofogden.
En av de stora vinnarna på näthandeln är just Klarna, som redovisar rekordsiffror. När den första coronavågen drog över Sverige såg jag många i mina flöden som menade att det inte längre var hållbart att konsumera som förut. Men det avspeglas inte i statistiken. Det är viktigt, men också svårt, att försöka förstå vad som ligger bakom vår ökade konsumtion. Kanske är det så att om man inte kan umgås med andra människor så kan man i alla fall köpa saker – och på så vis känna sig mindre ensam och mer levande.
I sin forskning analyserar den amerikanske psykologiprofessorn Tim Kasser hur konsumtion hänger samman med döden. När vi inte får våra grundläggande psykologiska behov tillfredsställda behöver vi ersätta det som saknas med någonting annat. Bland våra behov räknar Kasser in trygghet, gemenskap, närhet, och känslan av att räcka till. Ägandet används kompensatoriskt när behoven inte tillgodoses.
Det är en ond cirkel: strävan efter det materiella kan göra det svårare att få våra känslomässiga behov tillfredsställda och göra oss beroende av tingen snarare än andra människor. Vi tror oss kunna bevara livet genom prylarna. När vi konsumerar inbillar vi oss att vi distanserar oss från döden.
Det är förstås inte en del av Klarnas affärsidé att människor ska dö. Men om man studerar Klarnas framgång genom Kassers glasögon så verkar det ändå som att företaget gynnas av hur människor under året som gick drabbades av dödsångest.
Klarna är ett listigt företag med en stor och växande andel av digitala betallösningar. På vissa sajter finns inget annat alternativ och affärsidén bygger på att locka oss kunder att delbetala varor – så betalar vi mer än vad det egentligen kostar. Värst är det för den som redan befinner sig i ekonomiska svårigheter. Det kan eskalera rejält. I P1:s ”Plånboken” berättar Anton, som har dålig ekonomi, om hur han köpte godis och en pall och hamnade i en delbetalningsskuld på 100 år.
Klarna tjänar även pengar på att skicka sina kunder till inkasso. Vem har inte varit med om att få påminnelseavgiften utan att först ha fått själva fakturan?
Klarnas VD Sebastian Siemiatkowski har flera gånger berättat om sin bakgrund, hur knapert det var hemma och om att vara den ”fattige i klassen”. Det är smått ironiskt att någon som en gång själv tillhörde de mindre bemedlade och nu är miljardär drar nytta av att människor inte kan betala i tid.
Svaren på vad ”Klarnasamhället” gör med oss är långt ifrån enkla. Men nyliberalismens tomma löfte är att vi alla ska ha möjlighet att låna till allt vi vill köpa. I värsta fall blandar vi samman våra begär efter skönhet och kunskap med konsumtion, när vad vi egentligen längtar efter och behöver är ett liv där vi kan umgås med varandra igen – ett liv där vi kan samlas runt böckerna vi just nu gömmer räkningarna under.
Kärleken, livet och allt det andra 