SVT slösar med min tid

Slå upp ordet reklam i Norstedts etymologiska ordbok ”Våra ord”, så får du veta att glosan kommer från franskans réclame, med den egentliga betydelsen ”rop till någon att komma tillbaka”. Det är tankeväckande, eftersom reklam – åtminstone i TV – ofta har motsatt effekt. Vid tv-reklamens ”rop” tar många tillfället i akt att byta kanal eller gå på toaletten.

Jag växte upp i det land som i dag ironiskt kallas DDR-Sverige. Allra mest symptomatiskt för denna förflutenhetens nation var – om jag förstått det hela rätt – att där bara fanns två TV-kanaler helt utan reklam (och som sände barnprogram av Staffan Westerberg, vilket anses extra försvårande).

I dagens förment festligare Sverige – vi kan kalla det Hawaii-Sverige – erbjuds vi långt fler TV-kanaler än det finns timmar på dygnet, via digitalbox, parabolantenn och bredband. Majoriteten av dem finansieras med reklam.

Personligen har jag trivts alldeles utmärkt i bägge sorternas Sverige, men är vid det här laget lika trött på glättig TV-reklam som jag en gång var på töntig dansbandsmusik. Sjungande diskmedel, breakdansande mobilabonnemang och nya bilmodeller på väg mot solnedgången nöter ner TV-tittaren. Så jag söker mig till public service och strömmad abonnemangs-TV – för kvalitetens skull och, inte minst, för att få slippa de själsdödande reklambudskapen.

Coronapandemin har fått oss att titta mer på TV. Framför allt har SVT:s tittartid ökat. Att vi tittar mer på TV är inte konstigt i en tid då teater, krogliv och socialt umgänge går på sparlåga. Sedan ett år tillbaka är skillnaden mellan arbete och fritid för många svenskar hårfin: dagtid vid datorskärmen i hemmakontoret, kvällstid vid en större skärm i TV-soffan.

Även jag har tittat mer på TV under coronapandemin och har på sistone börjat fråga mig om SVT försöker skrämma sina traditionella tablå-TV-tittare att övergå till SVT Play. För efter varje program tvingas tittarna lägga flera minuter av sina liv på reklam. I och för sig inte för tvättmedel, men väl för framtida SVT-program och framför allt för sådana som redan finns att se på SVT Play. Samma klipp visas om och om igen, dag ut och dag in.

Det känns provocerande att i en tid då kommersiell tv är trängd av att annonskakan minskar och av att strömningstjänster lockar tittare till abonnerad reklamfri tv, så väljer SVT, vars finansiering ju är säkrad, att förslösa sin annonsfria fördel genom att peppra sina sändningar med just reklam, om än för det egna innehållet.

En sådan egenannons – för underhållningssatsningen ”Fredagsmyset” – går ett steg längre. Här lägger sig SVT till med estetiken hos en kliché i kommersiell TV: den dåligt dubbade, tyska Kinderägg-reklamen om ”tre överraskningar i ett och samma ägg”. Likt sin kommersiella förlaga innehåller SVT-reklamen en tvålfager mamma och två sockersöta barn som glider genom tillvaron som vore den sirap i solsken, alltmedan deras läpprörelser inte synkar med ljudet.

Naturligtvis är SVT:s Kinderägg-pastisch en parodi, en ironisk blinkning.

Men jag kan hålla mig för skratt och tror att SVT här rör sig på minerad mark. Redan i dag förespråkar M, KD och SD – som kan komma att utgöra regeringsunderlag när ett nytt sändningstillstånd ska tas fram inför årsskiftet 2025/26 – ett bantat public service. De tre partierna tycker att SVT inte ska ägna sig åt underhållnings-TV, utan fokusera på nyheter och kulturprogram som ”Babel”. (Att KD:s Ebba Busch förespråkar denna linje borde för övrigt vara ett givet ämne för satiriker. Att döma av en utfrågning i ”Aktuellt” 2017, där hon svarade fel på alla litteraturfrågorna, tittar hon ju själv aldrig på ”Babel”, medan hon samma år sjöng och dansade i fredagsunderhållningen ”Så ska det låta” – enligt uppgift en dröm som gick i uppfyllelse för partiledaren.)

Hur som helst: om SVT utöver tramsigt fredagsmys fyller ut sändningstiden med annonser för detsamma – utformade som riktigt sunkig TV-reklam – får public service-kritikerna vatten på sin kvarn. Och de som liksom jag värnar om public service och hittills förnöjt betalat sin public service-avgift via skattsedeln, kan komma att känna minskad entusiasm. Kanske till och med fråga sig själva: Varför slösar SVT med min tid?

Därmed är vi tillbaka vid det franska ordet réclame, men nu via verbet reklamera – som i Svenska Akademiens ordlista definieras som att ”anmärka på levererad vara el. tjänst”. Vilket härmed får anses vara gjort.

Kärlekstjatet i julfilmerna gör mig till grinchen

Nu har julfilmerna tagit över streamingtjänsterna. Netflix originalfilmer är värst, och i princip alla har samma handling. En framgångsrik tjej som flyttat från en liten ort till storstaden åker hem över jul, och inser plötsligt att hon inte alls vill ha sin lyxiga lägenhet på Manhattan, eller befordran på jobbet, som hon kämpat så hårt för. Nej, hon vill flytta tillbaka till hålan hon växt upp i och bli tillsammans med sin ungdomskärlek som jobbar i den lokala affären. När det är cirka en kvart kvar av filmen får kvinnan ett samtal från sin chef som säger att hon måste tillbaka och skriva på avtalet med den stora kunden som äntligen sagt ja. Ska hon stanna och välja ungdomskärleken, eller tar hon flyget och skriver på avtalet? Vi alla vet precis vad som händer sen.

Inte i en enda av de drygt tjugo julfilmer jag såg flyttade mannen till kvinnan, så att hon slapp välja mellan honom och jobbet. Inte en endaste gång tyckte mannen att kvinnans liv var spännande och stöttade henne genom att flytta med. Jag har själv lämnat byn för storstaden. Filmerna är nog tänkta att skapa julkänsla och romantik men hos mig får de motsatt effekt – de förvandlar mig till grinchen.

Genom historien har mannen behandlats som det självständiga könet som kompletterar kvinnan, och vi matas med den bilden i böcker, serier och filmer från att vi är små och livet ut. En kvinna kan tydligen inte vara lycklig utan en man eller självmant välja att vara singel. De normerna blir tydliga inte minst under traditionella helger som julen när släkt och familj samlas.

Flera i min närhet, alla kvinnor, upplever att det är jobbigt att dyka upp som singel på ett släktfirande, eftersom ens kärleksliv blir ett lika självklart samtalsämne som att Kalle Anka ska ses klockan tre och mandeln ska ner i gröten. Vi förväntas vara lyckliga, och i par. Det gäller såklart även män, men de har inte samma press, och förväntningarna börjar inte heller i en lika tidig ålder.

Trots att vi pratat könsroller intensivt de senaste åren är vissa normer så djupt rotade att vi inte lär se en förändring under vår livstid. Vi höjer fortfarande på ögonbrynen när en känd kvinna dejtar en yngre man, men är så vana att framgångsrika män ofta har flickvänner och fruar som accessoarer att skådespelaren Keanu Reeves, 57, hyllas för att hans flickvän är 48 år gammal och har grått hår.

Personligen har jag alltid dragits till drivna och framgångsrika män som jag kan inspireras av, bolla idéer och tankar med. Till en början är dragningen ömsesidig, sen tar man för stor plats – och då tar det stopp. Jag kan bara anta att de männen känner sig för utmanade, trots att varenda en sagt att de gillar ”starka” kvinnor som tar för sig. De kanske gillar tanken på en sådan kvinna, men vill ogärna vara i en relation med en.

Just nu väljer jag karriär framför kärlek, eftersom ingen kärlek låter mig välja karriär. Att kvinnor förväntas vara den svagare parten i en heterosexuell relation leder till att många drivna kvinnor förblir singlar. Kvinnorna som vägrar kompromissa. Jag är nog inte den enda kvinnan som får höra att jag bör sänka mina krav. Till att börja med är det ganska märkligt att säga åt någon annan vad den bör ha för krav på en framtida partner, och det handlar väl snarare om att vissa män bör jobba på sin självkänsla och inte bli skrämda av en kvinna som också vill mycket med sitt liv.

Den här julen ska tillbringas i min gamla hemstad. Jag vet inte om jag kommer träffa min stora kärlek där, men jag vet säkert att jag inte kommer flytta tillbaka även om ”den rätte” dyker upp. Jag hoppas att han kan vara man nog att flytta till mig.

Och kanske lyckas han få bort grinchen ur mig. Nej, nu var det ju mitt liv och ingen utdaterad julfilm. Här försvinner grinchen inte så lätt.

Spelar det någon roll vem som vårdar dig?

I en uppmärksammad granskning (2021-07-26) har DN ringt upp 120 vårdcentraler och tandvårdskliniker – både offentliga och privata – och utgett sig för att vara patienter som efterfrågar en etniskt svensk läkare. 51 vårdgivare gick med på önskemålet, 40 gjorde det inte. Resterande vårdgivares personalstyrka medgav inga sådana val. Några frågade om det gällde kunskaper i det svenska språket, men DN underströk då att det var etniciteten som var det viktiga.

Vad säger den här granskningen? Somliga drar snabba slutsatser: Svenskarna är mer rasistiska än vi tror. Men DN:s valda metod gör att vi inte får veta hur vanligt förekommande det är att patienter uttrycker eventuella preferenser på samma sätt som DN:s reportrar gjorde. Det framgår inte heller huruvida de 51 implicit läste in exempelvis kommunikativ förmåga i önskemålet. Att några frågade om språket tyder på att sådana konnotationer görs.

Dessutom riskerar frågorna i reportaget att ge en skev bild av etniska önskemål som något som enbart förekommer bland svenskar och riktas mot invandrare. Det omvända prövas överhuvudtaget inte, trots att man kan föreställa sig att även en invandrad kan föredra att möta en landsman i en vårdsituation.

Många människor har preferenser, rädslor och erfarenheter som kommer till uttryck i situationer när personen är i behov av hjälp. Som läkaren och den liberala debattören Kajsa Dovstad skrev i GP har kvinnors önskemål när det gäller kön på läkare inom gynekologin lett till att långt färre män utbildar sig inom yrket än tidigare. Den tilltagande förekomsten av hederskultur kan ha förstärkt utvecklingen.

Önskemål inom vård och omsorg på etnisk eller kulturell grund är inget nytt, eller enkom svenskt. I Sverige finns flera alternativa vårdgivare som exempelvis erbjuder traditionell kinesisk medicin, inte sällan utförd av etniska kineser. Frågan om vårdtagarens härkomst har under lång tid varit föremål för det offentligas intresse. 2014 framtogs vid FoU Centrum för vård, omsorg och socialt arbete arbetsrapporten ”Hur vill invandrare ha sin äldreomsorg?”,  författad av Mirnesa Beganovic, som undersökte frågan i östgötska kommuner. ”Studiens resultat visar även att synen på vård och omsorg skiljer sig mellan olika kulturer. Framför allt de somaliska äldre särskiljer sig, där dessa ställer höga krav på sina anhöriga och önskar få vård och omsorg av sina närmaste i form av anhörigvård.”

Att vårdgivare inom äldrevård trycker särskilt på att man erbjuder en specifik kulturell profil har utvecklats över tid. ”Att besöka Persikan, vårt persisktalande äldreboende i Akalla, är som att göra en kort resa mycket långt bort. Vattenpipa, mat med inslag från mellanöstern, persisk musik och nybryggt te dygnet runt. På Persikan får du en känsla av att komma ’hem’ till Iran. Du kan vila i ditt modersmål och umgås med andra som talar samma språk. Medarbetarna talar persiska och förstår kulturen. Språket, maten, musiken och gemenskapen skapar trygghet.”

Redan för 20 år sedan motionerade vänsterpartisten Ann-Marie Strömberg om äldreomsorgen i Stockholms stad: ”Att kunna få bistånd av personal som behärskar det egna modersmålet och den egna kulturen, att kunna bli förstådd och förstå, att få den mat man är van vid och kunna fira sina kulturella och religiösa högtider är lika viktigt för alla.”

Strömberg nämnde flera dagverksamheter för äldre med invandrarbakgrund: En för äldre iranier som Kista stadsdelsnämnd drev, och en för äldre greker i Tensta. Casa de Chile för äldre spansktalande. Judiska församlingens vårdkedja med olika verksamheter. ”Föreningen för iranska seniorer har uttryckt önskemål om att få till stånd ett äldreboende för äldre iranier och Kurdiska kulturföreningen önskar driva dagverksamhet för äldre kurdisktalande. I Tensta kommer ett äldreboende för äldre turkar att starta.”

Ann-Marie Strömberg argumenterade för ”lokalmässig integration”, ”till exempel att vissa avdelningar på stadens servicehus avdelas för etniska grupper och att personal med språklig och kulturell kompetens rekryteras till dessa avdelningar”.

För tre år sedan lades avhandlingen ”Betydelsen av kön och hudfärg i äldreboendets vardag under olika organisatoriska villkor” fram vid Stockholms universitet. Författaren Palle Storm intervjuades i Akademikerförbundet SSR:s Socialtjänstpodden och uppmanade chefer i äldreomsorgen att diskutera betydelsen av kön och etnicitet med personalgruppen, liksom att fråga den äldre som önskar en viss etnicitet eller kön hur det kommer sig. Enligt honom får personalen i det tysta hantera äldres och anhörigas önskemål och kommentarer om kön och etnicitet. ”De når sällan ens upp till arbetsgruppens chef.”

Här finns något att ta fasta på för den som vill hitta konstruktiva vägar framåt. I Socialstyrelsens utbildningsmaterial för möten i hälso- och sjukvård (201) framträder hela paletten av förutsättningar som avgör vårdmötets utfall. Ett hinder är ”språk- och kulturbarriären”, som bland annat kan handla om svårigheter att tolka varandras signaler eller kroppsspråk.

Att vård- och omsorgspersonal har tillräckliga kunskaper i det språk som den vårdbehövande begriper är ett legitimt krav. Alldeles oavsett om den vårdbehövande hos vårdcentralen, tandläkarmottagningen eller när hemtjänsten kommer på besök, enbart kan kommunicera på dari, somaliska – eller svenska.

Det senare har inte alls i samma utsträckning utretts eller forskats på – vilket förstås var onödigt på den tiden då vårdpersonal huvudsakligen var ursprungsmässigt homogen. Men eftersom alla vårdyrken i allt högre utsträckning är en spegel av en allt mer heterogen befolkning, är det inte så konstigt att samma frågor som i åratal ställts kring invandrare rörande vårdmötet, nu i ökande omfattning även kan inbegripa etniska svenskar.

Tillbaka till DN:s undersökning. En läkare vid en stor akutavdelning i Stockholm berättar om patienten som aldrig gav honom eller hans kollega chansen att bevisa vare sig deras yrkesskicklighet eller uppfyllelsen av Socialstyrelsens riktlinjer för vårdmöten, trots att de båda talar felfri svenska utan brytning. Deras synbart utländska härkomst gjorde att patienten avfärdade dem och lämnade akuten utan att ha fått vård.

I det läget fick patienten själv bära konsekvenserna av sina fördomar. Vårdpersonalen förtjänar däremot stöd och verktyg för att kunna hantera de situationer som uppstår. I ”Värdigt liv i äldreomsorgen” (SOU 2008:51) argumenteras för ”en lyhördhet inför varje persons unika förutsättningar. Till en sådan personanpassning hör bland annat en observans på olika kulturella och etniska förhållanden samt på olikheter i fråga om kvinnors och mäns behov och önskemål”.

Men att vårdgivarna i DN:s undersökning bemötte frågeställningen så skiftande, synliggör behovet av riktlinjer med konkretion: Vilka önskemål är befogade att tillmötesgå? Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius förklarar i DN att arbetsgivare inte får missgynna någon kopplat till etnisk tillhörighet. Vårdgivare riskerar därför att bryta mot diskrimineringslagen genom att rekommendera Stina (svensk i många generationer) framför Moa (adopterad som är uppväxt i Sverige) och Hassan (född i Sverige med föräldrar från Iran samt behärskar felfri svenska, engelska, franska och persiska).

Här uppstår kanske framgent en del intressanta frågor, för vad händer om någon vårdgivare på direkt önskemål rekommenderar Hassan framför Moa och Stina, och därigenom missgynnar den etniskt svenska medarbetaren? Och om kommuner i dag använder skattemedel för att finansiera etniskt profilerade vårdhem eller äldreboenden, är de också beredda att ge samma förutsättningar till det tentativa ”Astrakanäpplet, ett svensktalande äldreboende där du kan vila i ditt modersmål”?

Som alltid när vi testar hur mycket ”vi gillar olika”, riskerar det offentliga samtalet och dess deltagare att bli mindre reflekterande och mer fördömande. Det här är minerad mark, med många självutnämnda grind- och lägervakter. Men den avskräckande utveckling inom amerikansk vård som läkaren Erik W Larsson beskrev i Kvartal, där allt större betydelse tillmäts både patienternas och vårdgivarens hudfärg (liksom kön och sexuell läggning), manar oss att göra ett ärligt försök.

Melody Gardot

Var och tittade på Melody Gardot i fantastiska Dalhalla igår. Jag köpte biljett till mig själv i födelsedagspresent. Hade nämnt för vissa familjemedlemmar att jag ville gå och tyckte själv det vore en bra födelsedagspresent. Men jag vet ju hur det brukar bli, mina förslag brukar inte gå fram, så jag tog det säkra före det osäkra och köpte biljett själv. Det var en bra föreställning och jag är nöjd med min present till mig själv.