Miljön och stadslivet betalar priset för den globala handeln

En inventarieförteckning från ett hem på 1940-talet var inte så lång: ett matsalsbord, ett piano, en liköruppsats, selterglas, saft och sylt i källaren till ett värde av 150 kronor. Hushållets samlade garderob rymdes på några rader: en plyschkappa, en promenaddräkt, en sommaröverrock, några kostymer, ett par hattar, en trenchcoat i barnstorlek, en frack… På 1940-talet ägde man möbler och plagg, man konsumerade dem inte. Idag är förhållandet till kläder ett annat. Varje statistisk svensk konsumerar 13,5 kg textilier per år. En t-shirt sägs väga runt 250 g.  Man kan köpa en ny tröja varje vecka året runt utan att överskrida konsumtionskvoten.Det är med ”mode” som med smågodis. Man vill alltid ha mer. Köpsuget är precis som sötsuget självförstärkande. Någon varaktig tillfredsställelse infinner sig inte. Det man köper är mindre den fysiska varan, plagget i sig, utan mer konsumtionsupplevelsen som sådan; jakten i butikerna, samlandet, köpögonblickets glädje, tillfredsställelsen i att få bära hem bytet i en fin kasse. Sådana upplevelser har sitt värde. Men hur mycket är vi redo att betala för dem på längre sikt? Masskonsumtionen av mode har ett miljömässigt pris. Medvetna debattörer tävlar om att inte resa med flyg. Men kläder? Den nakna sanningen är att vi i konsekvensens namn borde ransonera också klädköpen. ”Mode- och textilbranschen är världens andra mest miljöförstörande bransch”, hävdade miljöminister Karolina Skog (MP) nyligen i en DN-intervju (2018-01-22). Enligt Skog är det bara oljeindustrin som är värre.

Man kan alltid köpa fler toppar och chinos, men det är svårare att köpa en ny jord. Klimatkrisen är en pockande realitet. Men kan vi verkligen sluta flyga? Kan vi sluta konsumera? Ibland får man intrycket att de enda som flyger är överbetalda direktörer som vill lyxa sig i lounger och medelklassfamiljer som vill dåsa i tropiskt solsken. Det är en förenklad bild. Människor flyger inte bara för nöjes skull. Flyget är en viktig komponent i en globaliserad världs infrastruktur.

Och textilfrossandet? Konsumtion driver tillväxt. Konsumtion genererar välfärdsresurser (nästan en tredjedel av de svenska skatteintäkterna härrör från moms och andra skatter på konsumtion). Konsumtion håller samtidigt våra vardagsmiljöer levande. En stad utan butiker och shoppingstråk är ingen stad. Det är därför, men också av miljöskäl, som alla dessa paketköer bör göra oss bekymrade. Kinapaketen är en sak för sig. En stor sak för all del. Uppgifterna om hur många nätbeställda varupaket från Kina som anländer till Arlanda varje dag varierar, men det rör sig om ett sexsiffrigt antal, mellan 120.000 och 150.000. De reser inte med elbil.

Det första säljslogan som möter mig på AliExpress är ”Mobile madness”. Vilken självinsikt! Galne Gunnar goes global. På sajter som AliExpress och Wish kan man köpa allt för (nästan) ingenting, direkt från Kina. Ändrade internationella portoregler, PostNord som tvingar kunder betala både expeditionsavgifter och moms för de kinesiska nätfynden, kommer kanske att göra just den här marknaden något mindre het.

Känn ingen sorg, det finns ju riktiga torg, verkliga varuhus, fysiska butiker. I alla fall än så länge. Shopping handlar för många av oss fortfarande om att ”gå på stan” och ”titta i affärer” och sedan ”ta en fika”. Men Kinapaketen är inte de enda förebuden om en kommande ”disruption”, en teknikdriven kulturrevolution. Detaljhandeln migrerar till nätet. Butiken slår igen. Sajten tar över.

På senare tid har man på ekonomisidorna hittat artiklar och notiser om de stora modekedjornas bekymmer. H&M:s börsfall har fått mest uppmärksamhet. Och i det svenska föregångslandet USA är den digitalt drivna butiksdöden inte bara ett reelt hot utan en hotfull realitet. Modebraschen befinner sig idag i en situation som liknar den pressen befann sig i för tio år sedan. Intellektuellt förstår alla att spelreglerna ändrats på ett avgörande och oåterkalleligt sätt. Men innerst inne hoppas man på att det ändå ska fortsätta nästan som förr- Folk gillar  ju papperstidningar. Folk tycker om att gå i affärer. Och så är det. Vi tycker om att gå i affärer. Det handlar inte bara om konsumtionssuget, behovet av att gång på gång få njuta av köpögonblicket. Den känslan kan man få också som nätkonsument, kanske till och med på ett mer kraftfullt sätt. Lördagspromenaderna på shoppingstråken fyller också andra funktioner. När vi ”går på stan”, shoppar, uträttar ärenden, fikar, bidrar vi till att producera och vårda en social väv. Vi skapar bokstavligt talat en hemort som vi delar med andra. ”Mina” favoritaffärer. ”Mina” fik. Våra gator. Vår stad.

Vill vi vara utan den hemkänslan? Kommer vi fortsätta ”gå på stan” om allt som finns där är tatuerare och utlämningsställen för paket? Vill vi leva i en värld av växande tomrum mellan en sluten privatsfär och ett alltmer abstrakt samhälle? Om inte är det dags att bryta mot lagen som säger att billigt alltid slår bra. Konsumentmakten hånas ofta från vänsterhåll, men den finns. Ekohyllorna i livsmedelsbutikerna bekräftar det. Fortsätt gå i butiker! Men kräv att få betala för plagg som inte ger samvetet skavsår!