Med nya vänner kan jag vara mig själv

Att ha gamla vänner som du känt länge är hög status, till och med högre status än att visa upp många vänner på Instagram. Jag hör ofta människor som skryter om nära vänskapsrelationer som pågått i oändlighet: tryggheten, gemenskapen, skratten, telefonsamtalen, minnena – myset! Att ha vänner som du känt så länge upplevs av omgivningen som robust och pålitligt. Det sänder signalen att du är någon som kan vårda långa relationer. Dessutom berättar den långa relationen att vederbörande är någorlunda mentalt stabil. För ingen står ju ut med en komplett galning eller psykopat i flera decennier.

Motsatsen däremot, att endast ha nya vänner, ses som suspekt och fladdrigt och kan lätt leda till ifrågasättande av karaktär, personlighet och bakgrund. Det säger, var på din vakt mot den här lismande uppkomlingen – vad vill hen, egentligen? Ugglor anas i mossen, trots att hen troligtvis bara vill ha lite sällskap för att känna sig mindre ensam.

Men det finns en annan sida av gamla vänskaper-myntet. Det kan också vara jobbigt och utmanande med människor som känner dig så väl. Som känner alla dina jag. Gamla kompisar är, på gott och ont, mer som familjerelationer än vänskaper. Med gamla vänner kan du vara dig själv, sägs det. Nja. Med nya vänner kan du vara dig själv, åtminstone den versionen av sig själv som existerar här och nu. Med gamla vänner är du alla dina jag och alla dina åldrar på en och samma gång. Så varje gång jag går för att träffa Jenny eller Marika måste jag, oavsett om jag vill eller inte, släpa med mig Malin 12 år och Malin 16 år plus alla andra åldrar upp till i dag. Motsatt, så träffar jag inte bara Jennifer 46 år. Jag träffar alla hennes åldrar ända sedan jag lärde känna henne i augusti 1985. Det är mycket bära att runt på, för oss båda.

Mina nya vänner känner inte Malin 12 år. Den jag är just nu räcker gott. Det finns något lätt och befriande i det. Det är också mindre kukmäteri med nya vänner. Med gamla vänner finns det alltid något mått av tävling – dock avtar tävlingen i intensitet med ökad ålder. Alla blir lite ödmjukare, lite vänligare och mer omtänksamma ju äldre vi blir.

Här har de nya vännerna ett orättvist försprång eftersom jag lär känna dem i vuxen och mogen ålder, som, någorlunda färdiga människor. Flera av dem var säkert, garanterat, outhärdliga små svin som femtonåringar. Men denna tidigare version av deras jag slipper jag att konfronteras med och förhålla mig till. Jag känner endast den trevliga och balanserade fyrtioplussaren som på det stora hela är tillfreds med livet. Som haft gott om tid att utvecklas och hitta sig själv innan jag kom in i bilden.

Nya vänskaper har dåligt renommé och förtjänar högre status. Nya vänner blir ju dessutom gamla vänner en dag. Några av dem i alla fall.

Kärlekstjatet i julfilmerna gör mig till grinchen

Nu har julfilmerna tagit över streamingtjänsterna. Netflix originalfilmer är värst, och i princip alla har samma handling. En framgångsrik tjej som flyttat från en liten ort till storstaden åker hem över jul, och inser plötsligt att hon inte alls vill ha sin lyxiga lägenhet på Manhattan, eller befordran på jobbet, som hon kämpat så hårt för. Nej, hon vill flytta tillbaka till hålan hon växt upp i och bli tillsammans med sin ungdomskärlek som jobbar i den lokala affären. När det är cirka en kvart kvar av filmen får kvinnan ett samtal från sin chef som säger att hon måste tillbaka och skriva på avtalet med den stora kunden som äntligen sagt ja. Ska hon stanna och välja ungdomskärleken, eller tar hon flyget och skriver på avtalet? Vi alla vet precis vad som händer sen.

Inte i en enda av de drygt tjugo julfilmer jag såg flyttade mannen till kvinnan, så att hon slapp välja mellan honom och jobbet. Inte en endaste gång tyckte mannen att kvinnans liv var spännande och stöttade henne genom att flytta med. Jag har själv lämnat byn för storstaden. Filmerna är nog tänkta att skapa julkänsla och romantik men hos mig får de motsatt effekt – de förvandlar mig till grinchen.

Genom historien har mannen behandlats som det självständiga könet som kompletterar kvinnan, och vi matas med den bilden i böcker, serier och filmer från att vi är små och livet ut. En kvinna kan tydligen inte vara lycklig utan en man eller självmant välja att vara singel. De normerna blir tydliga inte minst under traditionella helger som julen när släkt och familj samlas.

Flera i min närhet, alla kvinnor, upplever att det är jobbigt att dyka upp som singel på ett släktfirande, eftersom ens kärleksliv blir ett lika självklart samtalsämne som att Kalle Anka ska ses klockan tre och mandeln ska ner i gröten. Vi förväntas vara lyckliga, och i par. Det gäller såklart även män, men de har inte samma press, och förväntningarna börjar inte heller i en lika tidig ålder.

Trots att vi pratat könsroller intensivt de senaste åren är vissa normer så djupt rotade att vi inte lär se en förändring under vår livstid. Vi höjer fortfarande på ögonbrynen när en känd kvinna dejtar en yngre man, men är så vana att framgångsrika män ofta har flickvänner och fruar som accessoarer att skådespelaren Keanu Reeves, 57, hyllas för att hans flickvän är 48 år gammal och har grått hår.

Personligen har jag alltid dragits till drivna och framgångsrika män som jag kan inspireras av, bolla idéer och tankar med. Till en början är dragningen ömsesidig, sen tar man för stor plats – och då tar det stopp. Jag kan bara anta att de männen känner sig för utmanade, trots att varenda en sagt att de gillar ”starka” kvinnor som tar för sig. De kanske gillar tanken på en sådan kvinna, men vill ogärna vara i en relation med en.

Just nu väljer jag karriär framför kärlek, eftersom ingen kärlek låter mig välja karriär. Att kvinnor förväntas vara den svagare parten i en heterosexuell relation leder till att många drivna kvinnor förblir singlar. Kvinnorna som vägrar kompromissa. Jag är nog inte den enda kvinnan som får höra att jag bör sänka mina krav. Till att börja med är det ganska märkligt att säga åt någon annan vad den bör ha för krav på en framtida partner, och det handlar väl snarare om att vissa män bör jobba på sin självkänsla och inte bli skrämda av en kvinna som också vill mycket med sitt liv.

Den här julen ska tillbringas i min gamla hemstad. Jag vet inte om jag kommer träffa min stora kärlek där, men jag vet säkert att jag inte kommer flytta tillbaka även om ”den rätte” dyker upp. Jag hoppas att han kan vara man nog att flytta till mig.

Och kanske lyckas han få bort grinchen ur mig. Nej, nu var det ju mitt liv och ingen utdaterad julfilm. Här försvinner grinchen inte så lätt.

Förmyndarskapet har väckt en välbehövlig debatt

”Det här är explosivt. Jag kan inte skriva på datorn för jag skakar så mycket.” Personen bakom twitter-kontot FreeBritneyLive har bara lyssnat en minut på Britney Spears vittnesmål men är redan i upplösningstillstånd. Efter en stund slutar hen helt att twittra: ”Nej hörni, jag kan inte live-uppdatera det här. Jag måste lyssna.”

Och att faktiskt lyssna på Britney Spears, människan Britney Spears, är det onekligen inte så många som hittills har gjort. Däremot har vi pratat om henne, inte minst efter att den explosiva dokumentären Framing Britney Spears släpptes i februari. Ångerfulla tidningsredaktörer rannsakade sig själva och sina publiceringar. Skamsna skvallerläsare skämdes över hur de gottat sig i hennes olycka. Till och med expojkvännen Justin Timberlake kröp till korset och bad om ursäkt.

Britney Spears själv sa däremot ingenting. Inte förrän flera veckor senare, då hon skrev på sitt Instagram-konto att hon var ”generad” över hur hon framställts i dokumentären, att hon ”gråtit i två veckor”. Det var inte mycket, men i Spears-världen var det som att se en livs levande enhörning traska förbi på trottoaren: under de 13 år som gått sedan hon placerades under sin pappas förmyndarskap har hon i princip hållit tyst.

När hennes advokat Samuel D Ingham III i april begärde att Spears skulle få tala direkt till rätten i Los Angeles – vilket alltså skedde i går kväll, svensk tid – var det med andra ord något oerhört. Inte bara det faktum att hon ville prata, utan också vad hon skulle tänkas prata om. Hade dokumentären missat målet? Skulle Spears rentav säga att hon trivdes ganska bra med arrangemanget?

Nej, är det korta svaret. Och innehållet i det 23 minuter långa anförandet var mer drabbande än man kunnat föreställa sig, även om så bara hälften är sant.

Som att hon inte får träffa sina vänner. Som att hon för några år sedan tvingades göra ett stort antal spelningar i Las Vegas mot sin uttryckliga vilja, en period då förmyndarna dessutom mixtrade så mycket med hennes medicinering att hon blev sjuk. Att hennes hus mest liknar ett behandlingshem – när som helst kan förmyndarna klampa in, och gör det också. Att hon tvingas ha spiral för att förmyndarskapet bestämt att hon inte bör ha fler barn. Att hon förbjudits att gifta sig. ”Det är pinsamt och demoraliserande att vara med om, därför har jag inte velat prata om det”, sade hon. Om pappan, Jamie Spears, sade hon att han älskar att ha makt över henne, ”till hundratusen procent”.

New York Times publicerade delar av tidigare förseglade rättsdokument häromdagen, och de tecknar ingen smickrande bild av Jamie Spears, mannen som täljt guld på att ha sin dotter omyndigförklarad. Exhustrun Lynne Spears beskriver honom som ett koleriskt fyllo. Spears själv berättar att hennes ekonomiska frihet är så kringskuren att hon inte ens får måla om köksluckorna.

Uppmärksamheten kring Spears förmyndarskap har dragit igång en välbehövlig debatt om de juridiska och ekonomiska bristerna i systemet, men det är svårt att föreställa sig en mer otypisk representant än Spears – under de 13 år hon haft en förmyndare har hon turnerat, gett ut fyra album och dragit in många miljoner dollar, pengar som hon inte har någon som helst kontroll över. Till domaren Brenda Penny säger hon att ”de som styr över mitt liv behöver bli påminda om att de faktiskt jobbar åt mig”.

Om rättsprocessen går som Spears vill kommer hon snart inte att behöva ha några ofrivilligt anställda. Hon kommer att kunna ta ut spiralen, måla om köket, åka på semester utan att fråga om lov. Tidigare i våras intervjuades Sam Asghari, Spears pojkvän sedan fem år, han som hon vill gifta sig och få ett barn med. Han sade att han såg fram emot en ”normal, fantastisk framtid” med henne. Normal och fantastisk. Det är nog bara i den här sorgliga soppan de orden passar så bra i samma mening.

Det tar tid att bygga upp något som stampats på år efter år

På skolgården står de i grupp och skrattar och pekar på mig. Det är höstterminen i sjunde klass och jag har börjat i en ny skola. De flesta andra är kompisar sedan tidigare. När vi ska göra grupparbeten är det ingen som vill ha mig i sin grupp. Det är två tjejer som styr klassen och får alla att tycka som dem. Jag står med min bricka i matsalen och går fram till bordet där jag ser att flera från min klass sitter. Jag hoppas att den här dagen ska bli annorlunda. Men när jag ska sätta mig säger de att det är upptaget. Trots att halva bordet är tomt. Jag slutade äta lunch i skolan och gick hem varje rast.

Jag minns speciellt en dag i sjuan när två tjejer kom fram och var snälla mot mig. De frågade om jag var kär i en kille på skolan, det skulle vara en hemlis mellan oss sa de. Vid lunchtid visste plötsligt hela skolan om det, och killen som jag nämnde blev retad för att jag – den fula tjejen – tyckte att han var snygg.

Var fjärde ung har blivit utsatt för kränkningar från en annan elev det senaste året, enligt Friendsrapporten 2019. Det är en på fyra för mycket. Skolan ska vara en plats där man utvecklas och får kunskap. Det ska inte spela roll vad man har för kläder och vad ens föräldrar jobbar med. Framförallt ska det inte vara ett forum där en riskerar att behandlas illa.

Vi måste bli hårdare mot dem som mobbar och flytta på dem – inte den mobbade. Konsekvensen för mobbing måste vara mer än en tillsägning. Föräldrar måste sluta tro att deras barn är änglar och markera tydligt att mobbing är fel. Det måste ske ett samspel, och skolor som inte tar mobbing på allvar bör straffas av Skolverket.

Till dig som är mobbad idag: Du får aldrig tappa tron på dig själv. Ingen kan säga till dig vad du kan och inte kan åstadkomma. För mig vände det i gymnasiet. För dig kanske det blir tidigare, eller senare. Men det kommer bli bättre. Och du är inte ful, vissa blommar bara ut senare.

Jag har kanske bra självförtroende idag, men självkänslan har jag fortfarande problem med. Det tar tid att bygga upp något som stampats på år efter år. Det är något som mobbare inte förstår. Att mobba en människa i några år kan ge livslånga konsekvenser. I spegeln ser man tjejen som aldrig kommer hitta någon som vill ha henne – hur många gånger hon än hör det motsatta. Hon som ska vara glad om hon lyckas få ett jobb i framtiden. Hon som aldrig dög.

Samtidigt var det de upplevelserna stärkte mig. Jag började stå upp för mig själv. Jag sa emot, sa ifrån. Jag tog ingen skit, precis som Grynet. Våga ta plats, be aldrig om ursäkt för att du är duktig i skolan. Våga stå emot grupptrycket. Häng bara med dem som du har roligt med och som ger dig bra energi. Och tänk på att den du är idag är du inte hela livet. Vi ändras och utvecklas konstant. Har du fått en stämpel på dig som du inte är nöjd med, förändra den.

Du bestämmer vem du är, ingen annan.

Man behöver inte prata om allt

När folk är nyförälskade och berättar för andra om sin nyfunna kärlek är det inte ovanligt att de säger ”vi kan verkligen prata om allt”. Sedan går åren och det börjar kanske knaka i fogarna. Då är det orden ”vi har ingenting att säga till varandra längre” som summerar förhållandet. Det verkar som om detta prat är det som gör en relation underbar eller fasansfull. För det har man ju läst, receptet på en bra relation är kommunikation. Fast jag tycker att det låter som något som Socialstyrelsen skulle kunna rekommendera. Sex till åtta diskussioner i veckan. Säg vad du tycker och känner, är det något du irriterar dig på är det lika bra att du hasplar ur dig det på en gång. I riktigt bra förhållanden håller de säkert på med familjeråd och sådant. En gång i veckan sätter de sig ner vid köksbordet och utvärderar veckan som gått. ”Vem diskar mest?”, ”I onsdags mockade du inte toaletten efter dig”, ”Hur kändes det innerst inne när du sa det där du sa?” och ”Har dina drömmar och mål förändrats under de senaste sju dagarna?”. Känns inte det väldigt mycket 70-tal? Som att dra på sig velourbyxorna och laga middag i lergryta.

När man lever i en relation, måste man då verkligen prata om allt? Särskilt med tanke på att män per se inte är särskilt pratglada. Och kvinnor gärna vill att det andra könet ska förstå vad de menar utan att de behöver säga det rakt ut. Det jag menar är givetvis inte att man inte ska kunna prata med sin partner. Självklart ska man dela det mesta här i livet med honom eller henne. Men måste man verkligen dela precis allt? Måste vi prata hål i huvudet på varandra? Kan det inte vara så att vissa saker lämpar sig bäst att prata om med personer man inte ligger med?

Om man till exempel är skitförbannad på sin sambo, är det då alltid den bästa lösningen att prata med just honom om det? Eller kommer det bara att leda till en massa onödigt bråk och saker sagda i ilska? Kan det inte vara bättre att få snacka lite skit om honom med bästa kompisen, att få prata av sig och få medhåll om att han faktiskt verkar ganska knäpp. När man väl har fått det gjort är man säkert inte lika arg längre. Och får man höra hur puckad kompisens pojkvän är framstår ju ens egen som ganska bra. Trots allt.

Jag tror inte på det här att prat och kommunikation är lösningen. Ibland måste det helt enkelt vara slutsnackat. Tala är silver, handling är guld. Gör saker tillsammans i stället för att älta och analysera allt. Det räcker inte alltid att prata. Man måste ju ha saker att prata om också.