Billigt, billigt, billigt!
Svensk bostadspolitik påminner om reklam för mobiltelefoni. Från vänster till höger utlovas bostäder ”som vanligt folk har råd med”. I regel är det lägenheter med låga hyror som partierna saluför. Nu senast var det Vänsterpartiet på DN Debatt erbjöd en politik där ”vanliga löntagare har råd med ett anständigt boende”. Men billiga bostäder är en politisk inbillningssjuka.
De så kallade investeringsstöden är en pedagogisk illustration av detta. Regeringen har betalat ut ett stort antal miljarder till kommunala och privata bostadsbolag i utbyte mot att de förser bostadsmarknaden med ”billiga” hyreslägenheter. I själva verket är hyrorna i subventionerade hus inte låga, bara lite mindre höga. Den högsta tillåtna årshyran i huvudstadsregionen för en lägenhet byggd med investeringsstöd är 1 550 kronor per kvadratmeter. Det är drygt 20 procent högre än medianhyran för alla hyresbostäder i Stockholms län.
Förklaringen till att billigt i själva verket är dyrt heter hyreslagstiftningen. Normen för vilka hyresnivåer som uppfattas som både låga och möjliga har korrumperats av att hyrorna i äldre fastigheter hållits nere på konstlad nivå under decennier. Att bygga nya bostäder med lika blygsamma hyror som i det äldre beståndet, skulle antingen kräva en flerdubbling av dagens investeringsstöd, eller att fastigheterna byggs i wellpapp. Men oavsett andel av statsbudgeten är det svenska investeringsstödet ett bostadspolitiskt vapen med samma precision som en avsågad hagelbössa.
Analysföretaget Evidens gjorde nyligen en uppföljning av vilka typer av hushåll som hade flyttat in i en- och tvårumslägenheter som byggts med investeringsstöd över hela Sverige. Hushållen jämfördes sedan med dem som flyttat in i liknande men osubventionerade lägenheter byggda under samma tid. Uppföljningen visade att hushåll i båda bestånden hade ungefär samma och relativt höga inkomster. Trots att investeringsstödet motiverats med att göra det enklare för unga vuxna att komma in på bostadsmarknaden, konstaterade Evidens att den gruppen var lika vanlig i både subventionerade och osubventionerade fastigheter.
Evidens sammanfattning löd att ”investeringsstödets bostadssociala effekter tycks vara begränsade” och att ”den subvention som stödet utgör i form av lägre hyra jämfört med övrig nyproduktion tycks därför fördelas relativt slumpmässigt mellan hushållen”. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter slumpens lotteri, som man också skulle kunna uttrycka det.
Därför är det obegripligt att Vänsterpartiet i sin iver att stoppa reformer av hyressättningen vill ha ännu högre byggsubventioner, och varnar för bostadsbidrag. Även ur ett socialistiskt rättviseperspektiv borde det ses som ett upprörande slöseri att staten pumpar in miljardbelopp på bostadsbolagens bankkonton, och att vinsterna i detta subventionsbingo i slutändan lika gärna kan tillfalla miljonärer som fattiglappar. Eller aktieägarna i byggbranschen.
Bostadsbidraget är ett träffsäkert stöd genom att vara behovsprövat och individuellt. Det är inte villkorat av att bo i ett visst område uppfört under en viss tidsperiod, utan enbart av individens ekonomiska och sociala situation. Så oavsett hur hyrorna sätts borde mer av bostadspolitiken styras över från de som bygger till de som bor. Det är bättre att hjälpa dem som på riktigt inte har råd att betala vad boende faktiskt kostar, än att konstruera politiska tulipanarosor om billiga bostäder till alla.
Kärleken, livet och allt det andra 