Med nya vänner kan jag vara mig själv

Att ha gamla vänner som du känt länge är hög status, till och med högre status än att visa upp många vänner på Instagram. Jag hör ofta människor som skryter om nära vänskapsrelationer som pågått i oändlighet: tryggheten, gemenskapen, skratten, telefonsamtalen, minnena – myset! Att ha vänner som du känt så länge upplevs av omgivningen som robust och pålitligt. Det sänder signalen att du är någon som kan vårda långa relationer. Dessutom berättar den långa relationen att vederbörande är någorlunda mentalt stabil. För ingen står ju ut med en komplett galning eller psykopat i flera decennier.

Motsatsen däremot, att endast ha nya vänner, ses som suspekt och fladdrigt och kan lätt leda till ifrågasättande av karaktär, personlighet och bakgrund. Det säger, var på din vakt mot den här lismande uppkomlingen – vad vill hen, egentligen? Ugglor anas i mossen, trots att hen troligtvis bara vill ha lite sällskap för att känna sig mindre ensam.

Men det finns en annan sida av gamla vänskaper-myntet. Det kan också vara jobbigt och utmanande med människor som känner dig så väl. Som känner alla dina jag. Gamla kompisar är, på gott och ont, mer som familjerelationer än vänskaper. Med gamla vänner kan du vara dig själv, sägs det. Nja. Med nya vänner kan du vara dig själv, åtminstone den versionen av sig själv som existerar här och nu. Med gamla vänner är du alla dina jag och alla dina åldrar på en och samma gång. Så varje gång jag går för att träffa Jenny eller Marika måste jag, oavsett om jag vill eller inte, släpa med mig Malin 12 år och Malin 16 år plus alla andra åldrar upp till i dag. Motsatt, så träffar jag inte bara Jennifer 46 år. Jag träffar alla hennes åldrar ända sedan jag lärde känna henne i augusti 1985. Det är mycket bära att runt på, för oss båda.

Mina nya vänner känner inte Malin 12 år. Den jag är just nu räcker gott. Det finns något lätt och befriande i det. Det är också mindre kukmäteri med nya vänner. Med gamla vänner finns det alltid något mått av tävling – dock avtar tävlingen i intensitet med ökad ålder. Alla blir lite ödmjukare, lite vänligare och mer omtänksamma ju äldre vi blir.

Här har de nya vännerna ett orättvist försprång eftersom jag lär känna dem i vuxen och mogen ålder, som, någorlunda färdiga människor. Flera av dem var säkert, garanterat, outhärdliga små svin som femtonåringar. Men denna tidigare version av deras jag slipper jag att konfronteras med och förhålla mig till. Jag känner endast den trevliga och balanserade fyrtioplussaren som på det stora hela är tillfreds med livet. Som haft gott om tid att utvecklas och hitta sig själv innan jag kom in i bilden.

Nya vänskaper har dåligt renommé och förtjänar högre status. Nya vänner blir ju dessutom gamla vänner en dag. Några av dem i alla fall.

Det tar tid att bygga upp något som stampats på år efter år

På skolgården står de i grupp och skrattar och pekar på mig. Det är höstterminen i sjunde klass och jag har börjat i en ny skola. De flesta andra är kompisar sedan tidigare. När vi ska göra grupparbeten är det ingen som vill ha mig i sin grupp. Det är två tjejer som styr klassen och får alla att tycka som dem. Jag står med min bricka i matsalen och går fram till bordet där jag ser att flera från min klass sitter. Jag hoppas att den här dagen ska bli annorlunda. Men när jag ska sätta mig säger de att det är upptaget. Trots att halva bordet är tomt. Jag slutade äta lunch i skolan och gick hem varje rast.

Jag minns speciellt en dag i sjuan när två tjejer kom fram och var snälla mot mig. De frågade om jag var kär i en kille på skolan, det skulle vara en hemlis mellan oss sa de. Vid lunchtid visste plötsligt hela skolan om det, och killen som jag nämnde blev retad för att jag – den fula tjejen – tyckte att han var snygg.

Var fjärde ung har blivit utsatt för kränkningar från en annan elev det senaste året, enligt Friendsrapporten 2019. Det är en på fyra för mycket. Skolan ska vara en plats där man utvecklas och får kunskap. Det ska inte spela roll vad man har för kläder och vad ens föräldrar jobbar med. Framförallt ska det inte vara ett forum där en riskerar att behandlas illa.

Vi måste bli hårdare mot dem som mobbar och flytta på dem – inte den mobbade. Konsekvensen för mobbing måste vara mer än en tillsägning. Föräldrar måste sluta tro att deras barn är änglar och markera tydligt att mobbing är fel. Det måste ske ett samspel, och skolor som inte tar mobbing på allvar bör straffas av Skolverket.

Till dig som är mobbad idag: Du får aldrig tappa tron på dig själv. Ingen kan säga till dig vad du kan och inte kan åstadkomma. För mig vände det i gymnasiet. För dig kanske det blir tidigare, eller senare. Men det kommer bli bättre. Och du är inte ful, vissa blommar bara ut senare.

Jag har kanske bra självförtroende idag, men självkänslan har jag fortfarande problem med. Det tar tid att bygga upp något som stampats på år efter år. Det är något som mobbare inte förstår. Att mobba en människa i några år kan ge livslånga konsekvenser. I spegeln ser man tjejen som aldrig kommer hitta någon som vill ha henne – hur många gånger hon än hör det motsatta. Hon som ska vara glad om hon lyckas få ett jobb i framtiden. Hon som aldrig dög.

Samtidigt var det de upplevelserna stärkte mig. Jag började stå upp för mig själv. Jag sa emot, sa ifrån. Jag tog ingen skit, precis som Grynet. Våga ta plats, be aldrig om ursäkt för att du är duktig i skolan. Våga stå emot grupptrycket. Häng bara med dem som du har roligt med och som ger dig bra energi. Och tänk på att den du är idag är du inte hela livet. Vi ändras och utvecklas konstant. Har du fått en stämpel på dig som du inte är nöjd med, förändra den.

Du bestämmer vem du är, ingen annan.

Man behöver inte prata om allt

När folk är nyförälskade och berättar för andra om sin nyfunna kärlek är det inte ovanligt att de säger ”vi kan verkligen prata om allt”. Sedan går åren och det börjar kanske knaka i fogarna. Då är det orden ”vi har ingenting att säga till varandra längre” som summerar förhållandet. Det verkar som om detta prat är det som gör en relation underbar eller fasansfull. För det har man ju läst, receptet på en bra relation är kommunikation. Fast jag tycker att det låter som något som Socialstyrelsen skulle kunna rekommendera. Sex till åtta diskussioner i veckan. Säg vad du tycker och känner, är det något du irriterar dig på är det lika bra att du hasplar ur dig det på en gång. I riktigt bra förhållanden håller de säkert på med familjeråd och sådant. En gång i veckan sätter de sig ner vid köksbordet och utvärderar veckan som gått. ”Vem diskar mest?”, ”I onsdags mockade du inte toaletten efter dig”, ”Hur kändes det innerst inne när du sa det där du sa?” och ”Har dina drömmar och mål förändrats under de senaste sju dagarna?”. Känns inte det väldigt mycket 70-tal? Som att dra på sig velourbyxorna och laga middag i lergryta.

När man lever i en relation, måste man då verkligen prata om allt? Särskilt med tanke på att män per se inte är särskilt pratglada. Och kvinnor gärna vill att det andra könet ska förstå vad de menar utan att de behöver säga det rakt ut. Det jag menar är givetvis inte att man inte ska kunna prata med sin partner. Självklart ska man dela det mesta här i livet med honom eller henne. Men måste man verkligen dela precis allt? Måste vi prata hål i huvudet på varandra? Kan det inte vara så att vissa saker lämpar sig bäst att prata om med personer man inte ligger med?

Om man till exempel är skitförbannad på sin sambo, är det då alltid den bästa lösningen att prata med just honom om det? Eller kommer det bara att leda till en massa onödigt bråk och saker sagda i ilska? Kan det inte vara bättre att få snacka lite skit om honom med bästa kompisen, att få prata av sig och få medhåll om att han faktiskt verkar ganska knäpp. När man väl har fått det gjort är man säkert inte lika arg längre. Och får man höra hur puckad kompisens pojkvän är framstår ju ens egen som ganska bra. Trots allt.

Jag tror inte på det här att prat och kommunikation är lösningen. Ibland måste det helt enkelt vara slutsnackat. Tala är silver, handling är guld. Gör saker tillsammans i stället för att älta och analysera allt. Det räcker inte alltid att prata. Man måste ju ha saker att prata om också.